saskajsa.blogg.se

Hej bloggen! i detta inlägg kommer det att berättas om ögats dag, en informationsdag som är ordnad i SRFs regi. Dan Andersson hälsade alla välkomna till denna informationsdag på hotell fröding, speciellt riktad till nya medlemmar och intresserade. Därefter lämnade han över till ögonläkaren Johan Damm.

 

Johan Damm berättade att människan i grund och botten är jägare, och att man långt innan kristus tid bara åt kött. Detta skulle vara bra för syn, och hälsan över lag. Under medeltiden utvecklades den medicinska delen fort, och man behandlade nu gråstarr (som är en ögonsjukdom) i området runt Bagdad genom att trycka den grumliga linsen åt sidan. Ni har väl hört om allt Jesus kunde, han gick på vatten och gav blinda tillbaka synen. Det kan ha vart så enkelt att han bara var en dåtidens skicklig läkare, för att behandla gråstarr. Utvecklingen stod därefter still tills 1200 e.kr, då började man använda läsglasögon, 500 år efter det lyckades man med den första ögonoperationen. Idag är gråstarr den vanligaste kirurgiska operationen. Efter att han hade berättat om detta var de frågestund, då folk fick ställa frågor. Det var många frågor om gula fläcken och gråstarr.

 

Sedan blev det lunch, vi fick biff, potatis och sås. Klockan 13:00 var hjälpmedelsföretagen polarprint och insyn där, de visade de nyaste hjälpmedlena som har kommit ut. Vi fick titta, känna och klämma på olika hjälpmedlen. Det var bland annat några tangentbord med bra kontrast, lite punktdisplayer och daisyspelare mm. 14:30 var de kaffedags med tilltugg. 15:00 föreläsning av Yvonne Littenfors.

 

Yvonne Littenfors berättade om sin resa, från seende till blindhet. Nu ska jag försöka återberätta hennes historia.

När hon var åtta år fick hon magont, som senare visade sig vara sår på tjocktarmen. Hon blev inlagd på sjukhus, och hade en himla hemlängtan. Över jul fick hon komma hem då hon fått utslag som läkarna trodde var mässlingen, och hon var en risk för andra patienter. Hennes kropp reagerade starkt på medicinen hon fått, (minns inte riktigt vad den hette) och hennes slemhinnor frätte sönder. Det var så hon blev blind. Hon gick tillbaka till skolan, men inget kändes som vanligt. Hon bara gick och väntade och önskade att hon snart skulle kunna se igen. När hon var 15 år sa hennes läkare: "Yvonne, jag är ledsen, men vi kan inte göra något mer nu" Hon kände att hennes liv hade tagits ifrån henne då hon förstod att hon aldrig mer kommer kunna se igen. Hon rådde oss alla till att man ska gråta klart, och att det är okej att vara ledsen ibland. I sjunde klass bytte hon skola och skepnad. Hon låtsades vara precis som alla andra, och tillät ingen att få reda på att hon var blind. Så småningom blev hon vuxen, gifte sig och skaffade barn. Tre gånger ringde det en kvinna från SRF hem till Yvonne, bad henne att kika förbi på ett möte. Yvonne kom med bortförklaring, hon hade inte tid, tillslut tvingade hon sig själv att gå dit. I början kände hon sig obekväm, men ganska snart kände hon en samhörighet med de andra. Hon tog till sig hjälpmedel som syncentralen tilldelade henne, men bara de som ingen annan såg och som fanns i hemmet. De gav henne även den vita käppen, men då skrattade hon och sa NEJ, den behöver jag inte. Hon tyckte att kvinnan på syncentralen verkade besviken, så hon tog emot den iaf, och la den hemma i byrålådan. Efter en tid frågade hennes man: "varför använder du inte din vita käpp för? Du måste ju ge bilisterna en chans att missa dig". Från och med då hade hon alltid käppen med sig... i väskan. Hon tänkte jaja, när jag går över övergångsställen kan jag ta fram käppen. Sagt och gjort, käppen åkte försiktigt upp ur väskan vid övergångsställena, bilarna stannade faktiskt åt henne, och hon kunde gå över. Länge sket hon i käppen, ända tills det en dag hände en sak. Hon var ute på en promenad, självklart utan käpp. Utanför apoteket hade de staplat en tre meter hög snövall. Hon stötte emot den med foten, men tänkte inge mer på det utan fortsatte att kliva på. Tillslut var hon på toppen av högen, när hon insåg det skämdes hon och hoppades att ingen såg. Hon gick skamset hem till sin man, som frågade varför hon vart borta så länge. Hon berättade att hon vart i fjällen, men han förstod på en gång vart hon vart och frågade: "du har inte vart i snöhägen utanför apoteket och klättrat?". De pratade inte så mycket mer om de, men dagen därpå blev en livsomvändande dag.

 

hon och hennes man gick på stan, då hon plötsligt hörde två äldre damer som pratade om henne bakom hennes rygg.

-"ååå, stackars man är han gift med henne? Det är ju hon som trampade ner tulpanerna i somras"

-"och härom dagen klättrade hon i snöhögen, hon kan inte vara riktigt frisk".

 

Hennes man vände sig mot henne och skrattade "haha, var de ingen som såg eller?"

därefter började hon använda den vita käppen. Det tog ett bra tag innan hon vänjde sig, men idag har hon tränat in en speciell teknik, och skulle inte klara sig utan den.

 

Efter det var det slut för dagen, och vi åkte hem. En bra och givande dag, och jag hoppas att vi även har fått nya medlemmar till föreningarna här i värmland eftersom det var det de bland annar gick ut på.

Ni får ha det så gott så hörs vi Åsa V  :)